Kladdkladdkladd

Jag pluggar stenhårt och har förmodligen presterat hela tio rader text. Jag har tre fönster med dokument liggandes i aktivitetsfältet, ett heter "Hemtentamen" följt av några flashiga förkortningar, ett heter "kladd" och ska innehålla ett utkast och det sista heter "Kladdkladd" och innehåller alla mina djupa filosofiska tankar varav en mening lyder som följande:
"Fri."

Annars såg jag det som yttersta prioritet att hamna på expressen.se under tiden jag skrev om negativa rättigheter och om inte det gav belöning så vet jag inte vad det ska klassas som. En låt till fri nedladdning och jag funderade på om inte jag måste vara den mest ekonomiska studenten genom tiderna. Nu är jag ägare av singeln "MonteCarlo" av Larz Kristerz. Sätt igång festen så kommer jag med partylåten.

Vidare dricker jag jättemycket mjölk när jag är hemma. Under tiden i Oslo saknade jag inte Falköpingmejeriets mjölk alls och då drack vi vid ett tillfälle norsk mjölk med klumpar. I Skåne saknade jag mjölken härifrån efter två dagar. Lokalproducerat är ju jättebra så länge det lokala är gott. Falköping blir inte lokalproducerat i Skåne och lokalpatriotism fungerar bara för västgötar som har god mjölk i närheten.

Nu ska jag skriva ytterligare rader på fultentan.

Pluggverkstad AB

Ni vet hur det är...

... man ställer klockan för att gå upp i tid, vaknar två timmar senare och tänker att tja, det är ju inte kväll i varje fall.
... man kollar hemtentan som lagts ut på portalen och jublar över att man ska få skriva om varför nattväktarstaten är trevlig, mysig och önskvärd.
... man kollar nästa uppgift på hemtentan och inser att ett kapitel behövs för att skriva den korrekt. Ett kapitel man inte har läst i en bok som man inte har. Man är körd.
... men man är inte bitter för man åtminstone inte förkyld längre och de fyra blåsorna som tidigare bråkade om utrymmet i munnen är borta.
... man gläds åt att solen skiner och tänker att det inte gör så mycket att man faktiskt ramlade i kobajs när man rastade hundarna i en gemytlig hage.
... man är så diciplinerad att man sitter och skriver en punktlista istället för att göra hemtentan, men det är lugnt, man är ju klar med försättningsbladet.
... man tar en pluggpaus för att komma fram till om det är bäst med kaffe, te eller fruktsoda som pluggtillbehör.
... man funderar på lägga ut en annons på blocket.se där man eftersöker "Diciplin till ett studentvänligt pris".

Att göra tankar till ord

Man stirrar på ett vitt fält. Blankt och öppet för vilka ord som helst, man har längtat efter att få skriva av sig, sortera och bli av med tankarna. Man har längtat efter att få organisera sig själv när man stirrar på det blanka fältet och förstår att man inte får ordning genom att formulera tankarna till ord. Förstår att man inte gör förvirring till mål genom att göra tankar till meningar och stycken.

Men man kanske kan göra oro till lugn, man kanske kan göra frågor till svar, kanske kan göra något mindre otryggt än vad det är nu.

Att slås av att man hela tiden lever för det som man planerar ska komma senare, en annan gång, i framtiden. Att svaret på vad man gör leder till följdfrågan om vad man gör sedan. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte! Jag tror och jag hoppas om imorgon. Men jag vet inte. Det är sedan och jag är rädd för att glömma bort nuet, idag. Jag kan inte leva för imorgon idag. Jag lever nu och kan inte veta imorgon idag.

Jag försöker få någon ordning. Men jag vet inte.

Det är som att stå på en trampolin, som att känna hur det man står på svajar, som att veta att när man väl släpper taget så kan det bli ett fall, det kan bli ett hopp, man kanske till och med flyger. Men man vet inte. Man vet inte var man landar, om man landar, man vet bara att man inte landar där man startade. Man vet ingenting. Jag står på en trampolin. Jag vet inte mer.

Sociala koder

En, vad man egentligen kan kalla såväl nackdel som fördel, med att komma från en stad som Ulricehamn är att den är för liten för att man inte ska känna till alla, men för stor för att man inte ska känna alla. Det kan försätta en i lustiga situationer.

I Lund finns människor från alla ställen - det vill säga även Ulricehamn. Rätt som det är står man öga mot öga med någon som man delar uppväxtort med - och vad gör man? Man har aldrig pratat med varandra och kan inte namnen på varandra, men man har koll på åldern och vet exakt vilken klass killen har gått i. Som indoktrinerat uppfostrad börjar man med ett leende. Hade jag mött människan i Ulricehamn hade jag inte lett utan att få en förvirrad blick tillbaka, men är man utanför bygda då är leendet ett måste.

När leendet är besvarat vet man att killen känner igen dig också och du säger glatt hej.

Det är ju en ulricehamnare utanför Ulricehamn. Då är det så gott som blodsband.

Om jag möter samma kille om en timme möter jag honom i Ulricehamn. Då är risken stor att vi inte hälsar på varandra. Men i Lund, där är vi bästisar, där håller vi ihop.

Att hantera kurslitteratur

Vanligtvis tycker jag om att markera och skriva i min kurslitteratur, det känns så bra studentigt att ha sina egna ord i marginalerna. Nu läser jag en bok som jag inte markerar i alls, för i förordet fick jag en känsla av att det är en bok jag inte har något emot att sälja när jag är klar med den. Annars vill jag veta att när jag är klar med mina studier så kanske jag varken har jobb, möbler eller någonstans att bo, men jag ska ha en imponerande bokhylla, eller åtminstone imponerande böcker som borde vara i en bokhylla.

Den aktuella boken vill jag inte ha där. Kapitlet om liberalism handlade om socialdarwinism med ursäkten att liberalismen är så bred att det inte går att behandla hela. Nähe? Men ta klassisk liberalism då? Men nej, varför ta en del som folk inte är ovana vid att förespråka?

Kapitlet om socialism är precis utläst och det var utförligt, sjukt utförligt och vissa "vanliga missförstånd" var till och med förklarade. Jag bestämmer mig för att googla författarens namn.

Författaren "kom tidigt att sympatisera med marxismen". Så mysigt. Men jag ska inte klaga, killen "markerade distans till 1970-talets maoistiska och extremt egalitära riktningar", det känns ju bra.

Heja dyr socialistlitteratur! Men jag är öppen för andras åsikter. Särskilt när jag med mina, av skattebetalare, lånade och givna pengar måste betala för det.

Nu längtar jag lite efter att få läsa nationalekonomi. Men bara lite.

Jag tycker om måndagar

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, inte en dag utan att jag fortfarande önskar att du var här, att jag kunde lyssna på din röst och dina ord som jag alltid gjorde, att du kanske blev arg för att jag klagar lite för mycket, att jag inte gaskar upp mig och tar för mig lite mer, att jag inte tänker att pottor är till för att skita i och att jag verkligen borde skaffa några växter om jag ska bo här. Att du är lite väl arg men fortfarande säger det som jag egentligen tänker.

Det händer inte så ofta nu längre, men inatt drömde jag om dig, inatt såg jag ditt ansikte och inatt hörde jag din röst lika tydligt som någonsin tidigare. Du är fortfarande nära och det gör mig lycklig.

Idag kom jag till skolan, möttes av ett "Hej MUF:aren" och kan ärligt säga att jag trivs. Vi hade en sjukt dålig föreläsning där föresläsaren inte hade något att prata om, så han pratade en timme om sin egen forskning - vilken inte har något med vår kurs att göra - och en timme var planerad som frågestund. Tillsammans med lundavän 1 och lundavän 2 gjorde jag en vadslagning om vem som skulle ställa flest frågor och fälla flest kommentarer.

Chansningsmöjligheter fanns på "Bill", "Bull" och "40-talet", min hamnade på den sistnämnda. Bull vann, 40-talet fanns inte kvar i salen under frågestunden och jag ska aldrig mer ägna mig åt spel.

Here is the deepest secret nobody knows
here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life
which grows higher than the soul can hope or mind can hide
and this is the wonder that's keeping the stars apart
I carry your heart, I carry it in my heart

Jakande kycklingläten

Ni vet hur det är. Man sitter på en föreläsning i en klass som består av 100 fortfarande relativt anonyma människor, man antecknar flitigt med noggranna blomsterdekorationer i papprets kanter, hör föreläsaren ställa en fråga för att kartlägga sina elever och man räcker spontant upp handen. Man låter pennan vila och tittar upp för att se att man är ensam om att ha handen i luften.

- Så du har läst Ayn Rand?
Mitt första publika framträdande i klassen består av ett kyckling-mm:ande.

Att jag har läst Rand stämmer faktiskt, sedan behöver man inte vara sanningsenlig nog för att säga att jag inte har läst en hel bok av henne än.

Men en slutsats av Rand-läsande är att man som bläddrare är liberal - eller på väg att bli liberal.

Så nu är jag klassens liberal. Igen. Det tog 16 dagar den här gången.

Goda råd efter att ha blivit rikare på upplevelser

Om man bränner ris i kastrullen får riset en exotisk smak av popcorn.

När man ska tvätta ska man sortera tvätten efter vad man tror är bra. Sedan väntar man på att mamma ska ringa så man lite apropå ingenting kan fråga om lakan och handdukar är en dålig mix. Och om man kanske kunde slänga i jeans också så man slipper hänga i tvättmaskinen fler gånger.

Om man inte tänker efter ordentligt först, utan börjar med att blanda juice i en karaff och sedan slås av hur litet kylskåp man har, kan man få justera antalet hyllor.

Om man diskar kan man upptäcka helt nya färgnyanser av kastruller (som tidigare använts till att, tja, exempelvis koka ris med).

När man ser att man har fler hårtoppar än hårstrån ska man gå till en frisör och med en drop in-tid som vanligt bli utskälld för att man klipper sig för sällan. Under tiden man får öronen kammade och ögonbrynen justerade får man också vara på sin vakt för att inte bli en blåtira rikare för att frisören ska kamma ur en tova ur ens lugg. När man lämnar frisören ska man vara smått ruinerad, så gott som snaggad och dessutom ha kläder täckta med hår eftersom frisörens graciösa bortryckning av skynket inte var tillräckligt graciös.

När man lunchar och försöker vara social med en tjej vars namn man fortfarande är fruktansvärt osäker på att uttala, ska man vara försiktig med att prata samtidigt som man tuggar för att undvika att bli Spottaren.

När man är förkyld ska man gå och snyta sig med jämna mellanrum. Man ska också vara noggrann med att ha uppsikt på sina tårkanaler så man inte vid minsta kittlande i näsan börjar gråta.

Att utbyta ord

Noggrant utvalt ordutbyte från en telefonkonversation följer:

- Så du är i Lund nu?
- Japp.
- Och pluggar?
- Jo.
- Så du är i Lund och pluggar?
- Ja.
- Men vad heter skolan du läser vid?
- Lunds universitet.
- Lunds universitet?
- Ja.

Jag valde att avrunda därefter och gör mitt bästa för att inte analysera mer.

Att göra borta bra, men hemma bäst-grejen

Det kanske kan ses som lite fånigt. Men det är sanningen och det är något alldeles speciellt med känslan av att vara hemma. Det kan inte uppskattas när man alltid har det nära, det blir riktigt äkta först när det inte är så naturligt som alltid. Och just då, det är då det naturliga är det som älskas som mest med det. Med att vara hemma. Med att det naturliga inte alltid är natuligt.

Det måste ses som skrattretande. Det mesta fattar man beslut om själv, man gör hela tiden val om hur livet ska se ut och formas. Men beslutet om vad som är hemma tilldelas utan respekt för egna val. Hade jag haft hela världen till mitt förfogande när jag skulle utse mitt hemma, hade förmodligen inte mitt val fallit på Ulricehamn. Det är en uppförsbacke med en pöl längst ner där den lokala krogen med jämna mellanrum går i konkurs, en stad för stor för att man ska känna alla men för liten för att man inte ska känna till alla. En stad där lokaltidningen inte har tillräckligt mycket att skriva om för att komma ut varje dag, men tillräckligt mycket för att man ska behöva en prenumeration av den. En stad där rykten kan göra dig till lokalkändis, där du lätt får bestämd form på din specialitet, du blir tennisspelaren istället för tennisspelare. En småstad precis som andra småstäder, där en dålig stämning kan fastna i luften precis som det läckande reningsverkets lukt sätter sig i näsborrarna på invånarna, där du i månaders tid kan gå omkring och rynka näsan som ett fenomen lika naturligt som hjärtslag.

En inte alls speciellt charmig stad, en sådan stad som i sin egen reklam marknadsför enkelheten med att ta sig därifrån. En sådan stad som man spenderar sin tonårstid med att drömma sig bort från och som övertygar en om att ens eventuella barn absolut inte ska behöva bo i den. En sådan stad som är traditionsfast av tradition och inte för att det skulle vara omtyckta traditioner. En sådan stad som man inte skulle välja själv att kalla hemstad.

Men det kanske är just det som är charmen med staden. Att det är en ocharmig stad. Att det är en stad som inte har speciellt mycket att erbjuda. Att det är en stad som gärna glöms. Att det är en sådan stad som ger en trygghet, inte för att den är trygg, utan för att man känner den precis som man känner igen en doft, en doft som är trygg vare sig den är god eller inte.

Att det är en sådan stad som gör sig omtyckt mest för att den innehåller de man aldrig vill vara utan. Att det är i just den staden du har byggt upp ditt liv med din familj och dina vänner.

Men jag tycker om Lund, det är klart jag gör.

On the road again

Enligt mitt välutvecklade lokalsinne är jag i någonstans i Halland. Med en eventuell reservation för det kan jag åtminstone konstatera att jag är på väg norrut om jag har gått på rätt buss.

Jag hade ett kunskapsprov och tyckte att en belöning fanns i att få hemlagad mat. Det finns hemma. Under tiden jag är på väg, äter jag mest muffins.

Det bästa med en klass på 250 personer är att man har många lustiga personligheter att upptäcka. Dagens upptäckt fanns i en kille som utgör plugghäststereotypen.

Tänk märkeströja, medveten solbränna, ett ständigt arrogant leende och svällande muskler. Vänd det till motsatsen och vi har dagens kille i ett nötskal. Vattenkammat hår med en Stig-Helmerlock i mitten på huvudet som försökt tämjas men som mest blivit delad på mitten. Byxor av nyansen beige. Alltid en bok i handen och en iver att få diskutera en specifik metodologi använd för att skriva en rapport om kommunalpolitikens inverkan på vägarbete för 42 år sedan. Den killen har jag i min klass.

Tänk den klassiska brat-tjejen. En direktimporterad stockholmstjej vars största saknad förmodligen består i att inte ha pappas VISA-kort i plånboken. Den tjejen har jag i min klass.

Tänk den militanta vegetarianen som inte har handlat en enda kommersiell vara de senaste tolv åren, utan tillverkar allt själv i sina egna blomsterkrukor. Den människan går inte i min klass.

Men annars tror jag att Gud har hittat den perfekta stereotypen av alla sorter och placerat dem i min klass. Tycker jag inte om att studera programmet kan jag alltid ägna mig åt att studera de andra som studerar det.

Intersubjektivt inlägg av sysselsättning

Helt obefogat antog jag att det skulle vara lite lugnt i början när man läser ett delmoment som innehåller ordet "introduktion". Det var ju naivt. Kurslitteraturen är redan fylld med anteckningar, markeringar och post it-lappar. En del böcker har innehåll lika sexigt som dess framsida, men när den av föreläsaren refereras till som "Lunkanologin" blir den lite roligare.

Men jag läser. Sjukligt effektivt. Det är därför jag sitter här och kallar kurslitteratur "sexig".

Egentligen har jag druckit tillräckligt med kaffe för att kunna plugga just nu, men efter att ha kommit på mig själv med att diskutera utformningar av demokratin högt för mig själv och blivit irriterad på mina egna konstpauser i min egen monolog, antog jag att det var behövligt med en rast.

Sedan kan man alltid låtsas kunna använda termer man precis hört för att tycka sig vara omåttligt cool.

The vind is vänding!

Det går bra nu, kompis.

Jag har inte missat någon mer buss, jag har träffat nog så många spindlar, men det är okej, de tafsar åtminstone inte.

Jag hälsar på folk när jag går på stan. Jag har lunchat med människor från klassen två gånger. Jag har haft seminarium och retat upp en tjej genom att lyfta fram ett annat perspektiv. Jag har fikat med en väschtgötchsk läkare och aldrig varit friskare. Jag har fikat med MUF:are och hittat utan att ens gå vilse lite grann.

Det kanske kan fungera ändå. Jag har till och med sallad i kylen och en chokladbit i skafferiet nu.

Som om inte det var nog har jag tre stycken böcker att läsa till på fredag. Det är käckt.

Min ekonomi har övergått till att vara en students, min ekonomiska plan har också blivit en students. Det är just av den anledningen som det känns som en bra investering att gå på en guldsittning och tvingas välja nudlar lite väl många dagar i veckan.

Jag gav mig själv en kåravgiftsåterbäring genom att ta en penna.

Att lyfta fram ett annat perspektiv och göra en tjej arg innebar att jag råkade säga något om att tja, är syftet med samhället bara ett välfärdssamhälle behövs ju ingen demokrati. Och det gör det inte. Vill vi bara ha välfärd kan vi ha ett litet elitstyre och effektivisera ekonomin. Hon förstod inte att det inte var min egen åsikt. Det kändes bra att säga "nä, men asså, duvet, ja tycker ju inte de här egenklien".

Nog för att det kanske är helt okej

Nog för att jag har hemlängtan.
Nog för att jag tycker att Skånemejeriets mjölk inte är alls lika god som Falköpings.
Nog för att jag har stiftat bekantskap med fler spindlar på en vecka än jag önskar göra på en livstid.
Nog för att jag trots dåligt lokalsinne och insektsskräck tycker mer om barrskog än hav.
Nog för att alla hus runtomkring mig inhyser de lyxigaste flyglar, möbler och inredning som kan tänkas och jag bor i en liten gäststuga.
Nog för att jag tycker att det kan vara skönt att vara ensam, men det händer att jag vill vara ensam tillsammans med någon ibland. Men bara ibland, bara någon gång i minuten.

Men det kanske är helt okej.

Det finns trots allt mjölk.
Det kanske är lyckospindlar, det sade alltid Omma varje gång jag började skaka.
Det kanske inte är helt fel att ha 100 meter till Lommabukten och en möjlighet att sitta på en bänk, lukta på vattnet, smaka på vinden och varsamt smeka horisonten med blicken.
Det är sådana hus jag är glad över att man kan bo i, det är ett sådant hus jag ska bo i om några år. Fast jo, på något annat ställe.
Det som jag älskar finns trots allt kvar. Mitt hemma försvinner inte, mitt hemma finns bland familj och vänner. Jag tror att tankar är verklighet, jag tror att de jag tänker på för alltid är.

Det kanske är helt okej. Men ibland blir det lite mycket, lite för mycket att ta in, lite mycket att sakna. Det är kanske sådant man får ta när man bestämt sig för att bli en sådan där känslomässig person. Men det är kanske några dagar närmare min dröm. Det kanske faktiskt känns bättre nu.

Follow me where I go, what I do, and who I know
Make it part of you to be a part of me.
Follow me up and down,
all the way and all around,
take my hand and say you'll follow me.

En nybliven students förskräckliga leverne del 2

Skrattar bäst som skrattar sist och den som skrattar just nu är min bittra fiende.

Aktivitetsdag heter dagens nollningsaktivitet. Den börjar 14.00 idag. Klockan är nu 14.45 och jag är inte där. Jag missade bussen. Graciöst gled den förbi när jag var alldeles för långt borta från busskuren. Jag satsade stort och småsprang till Lomma för att inse att nästa buss går en timme senare. Nej.

Jag går den långa vägen tillbaka till stugan. Det börjar regna. Det börjar ösregna.

På något sätt verkar det som att sarkasm har blivit något mitt liv planerat ägna sig åt vare sig jag vill det eller inte.

Överlever jag den här terminen kommer jag klara vad som helst. Då ska jag kanske skriva en bok om hur man klarar sig utanför Utanför, en överlevnadshandbok.

Nästa helg åker jag hem för att få känna på hur det känns att leva i civilisation. Det har gått så långt.

Men jag har fått tvättmaskinen att fungera. Det kan ju lysa upp vilken vardag som helst.

En nybliven students förskräckliga leverne

Nu ska jag göra en sådan där sak som man egentligen inte gör. Jag ska göra ett erkännande om min ack så ytterst miserabla tillvaro.

När någon frågar hur man har det här nere förväntas man svara "hur bra som helst, det är kalaskul och jag förstår inte hur jag någonsin ska vilja lämna stället igen". Och det svaret har jag nästan gett, men då har jag varit på gränsen till lögn. För jag tycker om Lund och jag tycker om föreläsningarna och jag tycker om nollningen. Men det andra. Det andra - ej vanligtvis använt ord gör entré - det suger.

Jag bor i någons trädgård. Det är inte okej. Jag bor själv, vilket är förvånansvärt asocialt trots att jag har karisma så det skulle räcka till fem personer (ironi har aldrig skadat någon) och jag har blivit mer lokalpatriotisk än någonsin och späder på med en väschtschötsck diialäckt som jag inte visste att jag hade.

Vi börjar med stugboendet. Jag har gjort sönder två lampor, varav den ena har blivit ersatt. Stugan luktar konstigt och hur mycket ljus med kaffedoft (extrapris på Lagerhaus och jag tycker mig värna om min studentekonomi) jag än tänder är den kvar i halländen av stugan där bland annat mina kläder finns. Nu har de börjat lukta likadant. Men den lukten på kläderna kommer jag nog inte behöva oroa mig för länge till eftersom tvättmaskinen som jag skulle prova igår är väldigt spartansk.

Tvättmaskinen tycker nämligen det är onödigt att blanda in vatten i tvättprocessen - så snart är jag väldigt, väldigt strumplös. Och det bästa med den här situationen är att jag inte kan ropa på värden för att be om hjälp utan att avslöja att jag har förstört ytterligare än lampa - för söndrig lampa nummer två befinner sig på toaletten.

Dessutom blåser det i Skåne. Det är ju inte farligt, tänkte jag när samtliga hårstrån gått från min huvudtopp till min mun och mina ögon. Det är kallt, tänkte jag när jag insåg att jag inte kan stänga köksfönstret ordentligt.

Sedan kommer det till socialiserandet. Ah, tänkte jag på föreläsningsrasten, nu ska jag kompensationsprata för min asocialisation. Men tja, vad pratar man om med folk som man inte känner? Jag och en tjej (som jag kan namnet på - tjohej!) pratade om vad man kan prata om när man har gått förbi första frågefasen med namn, kommer ifrån och det andra klassiska. Vi konstaterade mest att det var jobbigt.

Sedan började jag sakna Västtrafik. Vem kunde tro det? Här behöver man allt man inte har för att köpa ett litet enkelt busskort och jag funderade ett tag på om det hade hjälpt med lite tårskvättande. Men tids nog kom jag på att jag har ett giltigt Mecenatkort från Göteborg istället. Då var det ett fotografi man behövde också. Med ett självsäkert flin tog jag då fram bilden som jag bett mamma skicka ner med posten som jag som följd av min oerhörda framförhållning visste behövdes och visste skulle vara ungefär fyra, fem centimeter stort.
- Det är för stort.

Jag lipar. På insidan.

Men skåningar är trevliga och snart har jag en liten kopia av något som ska föreställa mitt ansikte men som mest är ett svart virrvarr.

Några hundralappar senare har jag ett busskort i min hand.

Framförhållning och bitterhet

Framförhållning är bra, sägs det. Det är just därför jag nu tänkte sätta mig och läsa första kurslitteraturboken.

Den skulle vara läst till gårdagens föreläsning. Den andra aktuella boken har jag inte raggat upp än. Men efter en effektiv power-nap på två timmar skulle jag kunna sträckläsa samtliga böcker hela kursen innehåller.

Annars har min asociala tillvaro börjat utplånas som följd av trevliga människor och nollning. I min grupp är vi hippies. Fint, käckt och fruktansvärt passande. Jag kan hela fem namn hittills och är nöjd över mitt namnintellekt. Nu är det inte mer än ungefär 200 namn kvar till fullärning.

Om man ska föreslå något nytt objekt att vara bitter över när man är trött på att ha pratat sig hes om hur dålig bostadspolitiken är, kan man nämna att studera.nu har tagit en paus på fem dagar. Det är omåttligt käckt när man behöver komma åt sitt antagningsbesked.